Vi firar Vallby 100 år

Vallby friluftsmuseum har varit en mötesplats i 100 år. Här har västeråsarna firat midsommar, handlat på marknader, skrattat på lustspel och revyer eller bara tagit en promenad för att barnen ska få klappa en levande ko. Västerås Humanistiska Förbund firar hundraåringen med ett program i Stadsbibliotekets hörsal den 7 oktober klockan 18. Där medverkar museichefen Katarina Frost och två av skribenterna i hundraårsboken Älskade Vallby. Anders Lif berättar om museets tillkomst och första decennier,  Ann-Christine Kihl om några av de människor som bott och verkat på museet.

Fri entré för medlemmar, övriga 60 kronor.

Notera gärna datum för höstens övriga program. Vi återkommer med besked om tid och plats:

23 november: Debattören Stina Oscarson, talar om sin nya bok Det perfekta plåstret, där hon beskriver hur hon gått från att tro på politiken till att tro på människan.

30 november: Etnologen Rebecka Lennartsson berättar om Bellmans Stockholm utifrån sin bok Mamsell Bohmans fall. Nattlöperskor i 1700-talets Stockholm.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nystart med stridbar kvinna i fokus

Stämningen var glad och lite högtidlig när Västerås Humanistiska Förbund åter samlades efter ett och ett halvt års pandemiuppehåll.  Ungefär 60  personer satt väl utspridda i Rudbeckianska gymnasiets ljushall där de bjöds ett intressant föredrag om Lydia Wahlström, som är mest känd som kvinnorättskämpe men som också tog många andra strider.

Föreläsare var Ingrid Pärletun från Lund som skrivit den första biografin om Lydia Wahlström. . Lydia, som växte upp i prästgården i Barkarö var sladdbarn och en pappas flicka. När hon förstod att hon inte kunde bli präst som pappa blev hon så upprörd att hon vägrade be afonbön.

Ingrid Pärletun beskrev Lydia Wahlströms innehållsrika liv. Från uppväxten Barkarö till läroverk i Stockholm och studentliv i Uppsala. Där tog hon strid för kvinnors rätt att bära studentmössa. Senare blev hon en stridbar förkämpe för kvinnlig rösträtt, för kvinnors rätt till högre statliga tjänster och,inte minst, för kvinnors rätt att prästvigas.

Ingrid Pärletun gav också några inblickar i Lydia Wahlströms kärleksliv. Hon var en av de första som kom ut när homosexualitet legaliserades 1944. Däremot fick Lydia Wahlström inte uppleva att prästämbetet öppnades för kvinnor. Det beslutades 1958, Lydia Wahlström avled 1954, 85 år gammal.

”Titeln på hennes memoarer var Trotsig och försagd. Det är motsägelsefullt men jag tycker att båda delarna stämmer”, sa Ingrid Pärletun.

LENA HÖRNGREN

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Missa inte nystarten 14 september

Efter ett och ett halvt års uppehåll återupptar Västerås Humanistiska Förbund  sina föreläsningar. Tisdag den 14 september klockan 18 talar författaren Ingrid Pärletun om Lydia Wahlström, kyrkoherdedottern från Barkarö som blev en av förgrundsfigurerna i den svenska rösträttsrörelsen.  

Plats: Rudbeckianska skolans ljushall. Fri entré för den som är eller blir medlem. Övriga 60 kronor.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vem var Lydia Wahlström?

Inför föreläsningen om Lydia Wahlström den 14 september kl 18 i Rudbeckianska skolans ljushall kan ni läsa den introduktion till Lydia Wahlströms liv och verk som Ingrid Pärletun skrev till vårens medlemsskrift ”I väntan på…”

”Barkarö-flickan som blev professor”, var rubriken på ett artikeluppslag i VLT:s julnummer 1944. Det handlade om den då mycket välkända Lydia Wahlström. Hon hade fyllt 75 år under den gångna sommaren och tidningen hade gjort en hemma-hos-intervju för att få en bild av hennes liv och verksamhet. Skribenten Axel Wennerling medgav att det var en svår uppgift. Det var som ett kalejdoskop med olika bilder och intryck. Jag förstår honom mycket väl. Under flera år var jag sysselsatt med Lydia Wahlströms brokiga liv och tog del av detta välfyllda ”kalejdoskop” inte bara det offentliga utan även det mycket privata. Jag läste mer än 3000 brev, de flesta skrivna med hennes egen penna – eller skrivmaskin för hon köpte en sådan redan 1920. 

Lydia Wahlström var mångsysslare – forskare i historia, lärarinna och studierektor, författare, skribent, recensent, debattör, resetalare m.m. Genom sitt samhällsengagemang intog hon en viktig plats i den svenska idédebatten under första halvan av 1900-talet. Katedern och talarstolen var hennes älsklingsplatser och hon var vass i debatter och artiklar. Om hon levt idag hade hon tagit plats i allt vad sociala medier heter. 

Mest känd blev Lydia Wahlström som aktiv kvinnosakskvinna och i synnerhet för sina insatser inom rösträttskampen. Den unga flickan Nanna Svartz bönade och bad sin pappa att få gå på ett rösträttsföredrag när Lydia Wahlström skulle tala i Västerås. Det gick bra för pappan, latinlektorn Anselm Svartz, följde gärna med. Han var nyfiken på dottern till kyrkoherden i Barkarö, hon som var filosofie doktor.

Detta rösträttsmöte blev avgörande för den unga Nannas framtid. Hon ville gå på flickgymnasiet i Stockholm där Lydia Wahlström var studierektor och undervisade. När Nanna tog studenten 1910 var hennes lärarinna ordförande i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, som var rösträttsrörelsens centralorganisation. 

Lydia Wahlström föddes i Lundby församling 1869. Ett år senare fick hennes pappa tjänsten som kyrkoherde i Barkarö. Han var en trygg punkt för henne och hon ville bli präst precis som han. När hon insåg att hon som flicka inte kunde bli präst väcktes en vrede. Det var troligen den tändande gnistan till hennes livslånga kvinnokamp.

Uppväxten i prästgården var långt från en idyll. Lydia kallades för ”överloppsungen”. Efter tre döttrar hade föräldrarna hoppats på en son men naturen har sina egna lagar. Mamman visade ingen ömhet mot något av sina barn och hon blev inlagd på nervhem när Lydia var 14 år.

Under studieåren i Uppsala fann Lydia Wahlström sin första plattform i kvinnokampen. Hon var med och bildade en kvinnlig studentförening och blev naturligtvis dess första ordförande. Den första insatsen var att bryta ett tabu. Kvinnliga studenter fick inte bära sina vita mössor offentligt. Det var ett manligt privilegium. Men detta löste Lydia på sitt sätt. När[LH1]  hon kom till Stockholm efter förra sekelskiftet blev rösträttskampen hennes nya plattform. Våren 1911 manövrerades hon dock ut från ordförandeposten i LKPR under förödmjukande former. 

Lydia Wahlström fortsatte kvinnokampen på flera fronter. Det gällde kvinnans rätt till högre statliga tjänster, lika lön för lika arbete och rätten att få bli präst. Hon engagerade sig också för kvinnors fysiska träning och idrott. Själv var Lydia Wahlström livet igenom en entusiastisk friluftsmänniska. Hon lärde sig cykla hemma i Barkarö och cykeln blev hennes trogna följeslagare under alla lov vart än hon reste i Sverige. Den polletterades med tåg och buss. Senare packade hon också med skrivmaskin och färgband. All tid måste förvaltas väl och fritid fylldes med föreningsliv, skrivande och motion. 

Under våren 1945 blev det känt att Lydia Wahlström gått med i den ”hemliga” Tisdagsklubben där Sveriges kulturelit aktivt motarbetade nazismen under kriget. Dessutom framträdde hon i antologin Pastoralpsykologi om sin sexuella läggning.  Hon var därmed den första i Sverige som ”kom ut” redan ett år efter avkriminaliseringen av homosexualitet.

Hon hade haft flera relationer med kvinnor alltsedan sedan studentåren i Uppsala. Den längsta hade hon med Anita Nathorst, nära vän till Karin Boye och Sveriges första kvinnliga teologie licentiat. 

Den mest komplicerade konstellationen uppstod genom Lydias nära band till en ung kvinna Anna som senare tackade ja till ett frieri från en man. Då blev det förlovning på ”tre man hand” och fem spända år fram till Annas vigsel. Den täta relationen mellan Lydia och Anna varade livet ut och Lydia firade alla jular och många andra helger med detta par. Jag började därför mina ”Lydiastudier” med att intervjua Annas dotter som då var 95 år. ”Jag hade tre föräldrar” konstaterade hon vid flera tillfällen.

Lydia Wahlströms relationer med kvinnor avslöjar hennes dubbla väsen – Trotsig och försagd. Detta var rubriken på hennes självbiografi men ingen av recensenterna hade sett någon försagdhet hos henne. Trotset fanns i hennes kvinnokamp och hon kunde vara bitsk och dräpande i debatter men i nära relationer med kvinnor var hon spröd och undergiven. Här fanns den försagda Lydia.

Jag har mött denna sida i flera av hennes brev. Brevens detaljrikedom rymmer allt som rörde sig i hennes liv. I dem finns ordväxlingen från möten med statsministern, interna maktstrider i rösträttsrörelsen, uppräkning av rogivande medikament, roande episoder, lyckade föredrag, karakterisering av gäster på pensionat och artiklar som måste skrivas. Kvinnor i hennes nära relationer försågs med både fordrande uppmaningar och ömma förväntningar.   

INGRID PÄRLETUN

Ingrid Pärletun är författare till boken Lydia Wahlström, som är den första biografin om denna tongivande kvinnosakskvinna. Utgiven av Historiska Media 2018.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nystart för föreläsningar 14 september

”I väntan på…” hette vårens medlemskrift. Nu hoppas vi att väntan på humanistiska föreläsningar snart är över.  Tisdag den 14 september klockan 18 talar författaren Ingrid Pärletun om Lydia Wahlström, kyrkoherdedottern från Barkarö som blev en av förgrundsfigurerna i den svenska rösträttsrörelsen. Vi vill på så sätt lyfta fram en mångfacetterad, men lite bortglömd förkämpe för kvinnlig rösträtt och bidra till att fira att det i år 100 år sedan svenska kvinnor fick rösta för första gången.

Vi provar den här gången en ny möteslokal: Rudbeckianska skolans ljushall där det inte är några problem att hålla smittsäker distans mellan deltagarna.

Välkomna till nystarten! Som vanligt fri entré för den som är eller blir medlem. Övriga 60 kronor.

Det fullständiga höstprogrammet kommer inom kort.

Här kan ni läsa den introduktion till Lydia Wahlströms liv och verk som Ingrid Pärletun skrev till medlemsskriften.

”Barkarö-flickan som blev professor”, var rubriken på ett artikeluppslag i VLT:s julnummer 1944. Det handlade om den då mycket välkända Lydia Wahlström. Hon hade fyllt 75 år under den gångna sommaren och tidningen hade gjort en hemma-hos-intervju för att få en bild av hennes liv och verksamhet. Skribenten Axel Wennerling medgav att det var en svår uppgift. Det var som ett kalejdoskop med olika bilder och intryck. Jag förstår honom mycket väl. Under flera år var jag sysselsatt med Lydia Wahlströms brokiga liv och tog del av detta välfyllda ”kalejdoskop” inte bara det offentliga utan även det mycket privata. Jag läste mer än 3000 brev, de flesta skrivna med hennes egen penna – eller skrivmaskin för hon köpte en sådan redan 1920. 

Lydia Wahlström var mångsysslare – forskare i historia, lärarinna och studierektor, författare, skribent, recensent, debattör, resetalare m.m. Genom sitt samhällsengagemang intog hon en viktig plats i den svenska idédebatten under första halvan av 1900-talet. Katedern och talarstolen var hennes älsklingsplatser och hon var vass i debatter och artiklar. Om hon levt idag hade hon tagit plats i allt vad sociala medier heter. 

Mest känd blev Lydia Wahlström som aktiv kvinnosakskvinna och i synnerhet för sina insatser inom rösträttskampen. Den unga flickan Nanna Svartz bönade och bad sin pappa att få gå på ett rösträttsföredrag när Lydia Wahlström skulle tala i Västerås. Det gick bra för pappan, latinlektorn Anselm Svartz, följde gärna med. Han var nyfiken på dottern till kyrkoherden i Barkarö, hon som var filosofie doktor.

Detta rösträttsmöte blev avgörande för den unga Nannas framtid. Hon ville gå på flickgymnasiet i Stockholm där Lydia Wahlström var studierektor och undervisade. När Nanna tog studenten 1910 var hennes lärarinna ordförande i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, som var rösträttsrörelsens centralorganisation. 

Lydia Wahlström föddes i Lundby församling 1869. Ett år senare fick hennes pappa tjänsten som kyrkoherde i Barkarö. Han var en trygg punkt för henne och hon ville bli präst precis som han. När hon insåg att hon som flicka inte kunde bli präst väcktes en vrede. Det var troligen den tändande gnistan till hennes livslånga kvinnokamp.

Uppväxten i prästgården var långt från en idyll. Lydia kallades för ”överloppsungen”. Efter tre döttrar hade föräldrarna hoppats på en son men naturen har sina egna lagar. Mamman visade ingen ömhet mot något av sina barn och hon blev inlagd på nervhem när Lydia var 14 år.

Under studieåren i Uppsala fann Lydia Wahlström sin första plattform i kvinnokampen. Hon var med och bildade en kvinnlig studentförening och blev naturligtvis dess första ordförande. Den första insatsen var att bryta ett tabu. Kvinnliga studenter fick inte bära sina vita mössor offentligt. Det var ett manligt privilegium. Men detta löste Lydia på sitt sätt. När[LH1]  hon kom till Stockholm efter förra sekelskiftet blev rösträttskampen hennes nya plattform. Våren 1911 manövrerades hon dock ut från ordförandeposten i LKPR under förödmjukande former. 

Lydia Wahlström fortsatte kvinnokampen på flera fronter. Det gällde kvinnans rätt till högre statliga tjänster, lika lön för lika arbete och rätten att få bli präst. Hon engagerade sig också för kvinnors fysiska träning och idrott. Själv var Lydia Wahlström livet igenom en entusiastisk friluftsmänniska. Hon lärde sig cykla hemma i Barkarö och cykeln blev hennes trogna följeslagare under alla lov vart än hon reste i Sverige. Den polletterades med tåg och buss. Senare packade hon också med skrivmaskin och färgband. All tid måste förvaltas väl och fritid fylldes med föreningsliv, skrivande och motion. 

Under våren 1945 blev det känt att Lydia Wahlström gått med i den ”hemliga” Tisdagsklubben där Sveriges kulturelit aktivt motarbetade nazismen under kriget. Dessutom framträdde hon i antologin Pastoralpsykologi om sin sexuella läggning.  Hon var därmed den första i Sverige som ”kom ut” redan ett år efter avkriminaliseringen av homosexualitet.

Hon hade haft flera relationer med kvinnor alltsedan sedan studentåren i Uppsala. Den längsta hade hon med Anita Nathorst, nära vän till Karin Boye och Sveriges första kvinnliga teologie licentiat. 

Den mest komplicerade konstellationen uppstod genom Lydias nära band till en ung kvinna Anna som senare tackade ja till ett frieri från en man. Då blev det förlovning på ”tre man hand” och fem spända år fram till Annas vigsel. Den täta relationen mellan Lydia och Anna varade livet ut och Lydia firade alla jular och många andra helger med detta par. Jag började därför mina ”Lydiastudier” med att intervjua Annas dotter som då var 95 år. ”Jag hade tre föräldrar” konstaterade hon vid flera tillfällen.

Lydia Wahlströms relationer med kvinnor avslöjar hennes dubbla väsen – Trotsig och försagd. Detta var rubriken på hennes självbiografi men ingen av recensenterna hade sett någon försagdhet hos henne. Trotset fanns i hennes kvinnokamp och hon kunde vara bitsk och dräpande i debatter men i nära relationer med kvinnor var hon spröd och undergiven. Här fanns den försagda Lydia.

Jag har mött denna sida i flera av hennes brev. Brevens detaljrikedom rymmer allt som rörde sig i hennes liv. I dem finns ordväxlingen från möten med statsministern, interna maktstrider i rösträttsrörelsen, uppräkning av rogivande medikament, roande episoder, lyckade föredrag, karakterisering av gäster på pensionat och artiklar som måste skrivas. Kvinnor i hennes nära relationer försågs med både fordrande uppmaningar och ömma förväntningar.   

INGRID PÄRLETUN

Ingrid Pärletun är författare till boken Lydia Wahlström, som är den första biografin om denna tongivande kvinnosakskvinna. Utgiven av Historiska Media 2018.


 [LH1]

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Post pandemi-promenad på Djäkneberget

Medan solen långsamt sjönk över Djäknebergets grodor och blommande rhododendron fick vi åter träffas. Kvällens guide Lennart Klaar (bilden) kunde återsamla delar av Västerås Humanistiska förenings medlemmar. Det var en glädjande nypremiär. Det har gått ett år och fyra månader sedan föreningen fick avsluta alla fysiska möten på grund av pandemin.  När tjugotalet medlemmar på onsdagskvällen kom gående och cyklande från alla håll för att – på lite coronaavstånd förstås – samlas vid Sam Lidman-statyn vid bergets gröna fot var det inte någon kvällskyla som gav gåshud: vi vågar faktiskt ses igen.   

Lennart Klaar, pensionerad narkosläkare, känd som initiativtagare till Vänliga Västerås och en skräpplockare av rang guidade bland många av Sam Lidmans lyriska och högstämda inskriptioner på bergets stenar.  Det finns 500 inskriptioner kvar efter den excentriske Lidman, så alla hanns inte med.

Men narkoskunnige Lennart Klaar kunde å andra sidan göra roliga utvikningar, bland annat om det nya narkosmedel, kloroform som Lidman en gång vägrade ta emot av läkarna när han skulle få sitt skadade ben amputerat.

– Kloroform visade sig kunna orsaka dödliga hjärtrytmrubbningar och försvann som narkosmedel. Så hade han tagit emot det så hade vi kanske inte haft det här berget, avrundade Klaar innan han med gruppen i villigt släptåg drog i väg klädd på överkroppen som Lidman, i väst och hög hatt, på underkroppen som Klaar i kortbyxor och sandaler. 

Avslutningen på den stora gräsytan blev en magisk stund där Lennart Klaar också berättade om kungabesöken på berget, pilgrimsfalkarna i vattentornet, grodorna, restaurangen, berget i litteraturen, frisbeekorgarna och han nämnde givetvis också Youtubefilmen ”Skogsturken” som gjorde Djäkneberget viralt.

ANN-CHRISTINE KIHL

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fyra platser kvar till flyttad Djäknebergspromenad

På grund av de förlängda restriktionerna måste Djäknebergspromenaden med Lennart Klaar som guide flyttas från den 25 maj till den 9 juni kl 19. Promenaden var fulltecknad men flytten har lett till att vi har fyra platser lediga. Ta chansen att lära mer om Berget och dess historia! Först till kvarn-principen gäller.

Anmälan till humvasteras@gmail.com eller till Lena Hörngren på telefon 070-7734549. Endast för dem som är eller blir medlemmar i Västerås Humanistiska Förbund.

Läs mer om medlemskap här: humvasteras.wordpress.com/medlemskap/

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ny medlemsskrift på väg

När vi vid årsskiftet skickade ut vår första medlemsskrift ”I stället för…” räknade vi med att det skulle bli en engångsföreteelse. Men pandemin har fortsatt gjort att vi inte kunnat genomföra våra föreläsningar. Nu kommer vi därför med en ny skrift, som bör nå alla medlemmar denna vecka. Den har titeln ”I väntan på…”

Här finns läsning i väntan på värmen,våren, vaccinet. Bland annat en aldrig tidigare publicerad text av Lars Gustafsson om de västmanländska våtmarkerna. Anders Lif berättar om sitt möte med Sam Lidmans träben och Staffan Rune om Det fria ordet, dvs den unika väven i fullmäktigesalen i Västerås stadshus.

Hör av dig om du är medlem och inte fått den med posten. Bli medlem om du vill ha intressant läsning I väntan på…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Annorlunda årsmöte efter annorlunda år

Årsmötet 2021 blev ett annorlunda möte där vi blickade tillbaka på ett annorlunda år med förhoppningar om att läget ska vara mer som vanligt till nästa årsmöte.

Årsmötet hölls via Zoom med 16 medlemmar närvarande. Pandemin präglade det gångna verksamhetsåret. Endast tre program har kunnat genomföras under 2020. Det har lett till att kostnaderna varit låga och ett rejält överskottet i bokslutet. Därmed har vi goda goda möjligheter att genomföra attraktiva program när restriktionerna släpps.

Utöver de traditionella årsmötesfrågorna beslutade årsmötet, enligt styrelsens förslag, om ett första steg mot ett eventuellt uträde ur riksorganisationen Sveriges Humanistiska Förbund och till följd därav ett namnbyte till Västerås Humanistiska Förening. Frågan ska nu diskuteras bland medlemmarna. Om medlemsopinionen anser att detta är rätt väg att gå fattas slutligt beslut om fullföljande av utträde, stadgeändring, och namnändring vid årsmötet 2022. Om inte fortsätter verksamheten i samma form som tidigare.

Styrelsen omvaldes i sin helhet. Det innebär: Malte Lind, ordförande, Eva Söderling skattmästare och Lena Hörngren sekreterare samt ledamöterna Martin Fröberg, Ann-Christine Kihl , Pelle Söderbäck och Katarina Winman Klanger.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I damernas spår på Internationella Kvinnodagen

av Marianne Cedervall                      

Denna text av Västeråsförfattaren Marianne Cedervall om barnmorskan Pila-Britta och de andra fem kvinnorna som gett namn till Västeråsgator publicerades första gången i Västerås Humanistiska Förbunds skrift ”I stället för...”. Den kom ut kring årsskiftet 2020/2021 för att ge medlemmarna något i stället för de föreläsningar som fått ställas in på grund av coronan. Nu återpublicerar vi den här som bonusläsning på Internationella Kvinnodagen 2021. Foto: Ragnar Andersson

Känner du till Pila-Britta och Nanna Svartz? Självklart om du bott i Västerås i generationer. Vet du också vilka avtryck andra kvinnor gjort som fått en gata uppkallad efter sig? För det måste vara något särskilt, vare sig det är vetenskap, uppfinningar, författande eller ett skapligt gifte. 69 gator inom Västerås är uppkallade efter personer, endast sex av dem bär kvinnonamn. Nästa gång du gör en promenad kanske det blir på någon kvinnogata. Vänta dig dock inget storståtligt, damernas gator är inga avenyer

Ebba Brahes väg

Vi börjar med en utflykt till Svanå och vägen som fått sitt namn efter en driftig kvinna. Det är en smal grusväg som kantas av mindre villor. Ebba Brahe levde mellan 1596 -1674. Hon var brukspatron och entreprenör och drev bruket i Svanå både när maken, Jacob De la Gardie var guvernör utomlands långa tider och efter hans död. Som sann entreprenör upplevde Ebba inga hinder att utöka och förbättra järntillverkningen. När hon dog bestod egendomen av fyra räckhammare, tre spiksmedjor, ett sågverk, en kvarn och jordbruk. Hon tjänstgjorde också som hovfröken och lärde i unga år känna Gustaf II Adolf. De blev förälskade men fick inte gifta sig. Söker man på Ebba Brahe på nätet så anges kungen som hennes ”familj utan gifte”. Ebba själv föreföll ändå lycklig med sin Jacob och hon födde 14 barn varav 7 dog tidigt. Hade hon levt idag hade hon nog sett till att få sin väg asfalterad.

Anna Döpkens väg                                                                              

I centrala Skultuna ligger denna vägstump i ett villaområde. Annas titel ”biskopinna” var förbryllande för mig. Hade Västerås haft en biskop som hette Döpken? Jag fick gräva djupare i arkiven. Anna var samtida med Ebba Brahe och det är inte omöjligt att deras vägar korsades. Genom giftermål med Johan Gert Gerdes blev hon delägare i Skultuna bruk. När hon var 24 år dog maken och hon gifte om sig med förvaltaren, Hans Johan Schultz som dog 1658 och Anna blev änka en andra gång. Anna Döpkens släkt är intressant inte minst för Västerås domkyrka. Den som besöker kyrkan lägger nog märke till det Depkenska dopkapellet. Annas farfar efterlämnade en förmögenhet och änkan skänkte det speciella kapellet år 1622.

Och hur var det nu med Anna Depkens kyrkliga titel? Jo, minsann, hon gifte sig en tredje gång och då med Biskop Empogarius i Strängnäs och titulerades därefter biskopinna.

Julia Nybergs väg             

Jag hade hoppats att upptäcka att någon kvinnliga författarkollega fått en gata och en fann jag. Vi blir kvar i Skultuna på en väg snett emot Anna Döpkens gata. En kort och föga uppmuntrande gatstump med ett par villor och ett grått hyreshus. Julia levde mellan 1785-1854 och när hon skrev använde hon ibland pseudonymen Euphrosyne. Hon var fosterdotter till brukspatron Adlerwald i Skultuna, men flyttade 1809 till Stockholm, där hon en tid tillhörde kretsen kring Atterbom och medverkade i Poetisk kalender som Atterbom redigerade. I tretton år levde hon i huvudstaden för att sedan återvända hem och gifta sig med Anders Wilhelm Nyberg.  Särskilt djup var hon inte i sitt författarskap, utan skrev hellre korta dikter, gärna visor. Hon gav ut två diktsamlingar och belönades av Svenska Akademien. Naturen var en stor inspirationskälla. Nästa gång du på Valborgsmäss sjunger med i Vårvindar friska kan du tänka på Julia från Skultuna som skrivit texten. Kanske med inspiration av det brusande vattendraget vid bruket?

Nanna Svartz gata

Om jag säger ”jäsningskatarrer i tarmen ” så handlar det om Nanna Svartz avhandling, kvinnan som gett namn åt Nanna Svartz gata i Stallhagen i centrala Västerås, ett nybyggt område med bostadsrätter. Hon levde mellan1890 -1986, alltså betydligt närmare oss i tid än de andra kvinnorna. Nanna växte upp i ett borgerligt hem i Västerås, som präglades av religion och humaniora, men också tragiska inslag. Fyra äldre syskon dog i tuberkulos. Nanna blev läkare och utnämndes också 1938 till Sveriges första kvinnliga professor vid ett statligt universitet. Intressant läsning kan vara Nannas självbiografi Steg för steg som utgavs 1968. Där framgår det att hon redan som ung var kreativ och nyskapande. Hon var också under sitt liv mycket engagerad i kvinnosaksfrågor med flera förslag till förbättringar av kvinnors liv.

Pila-Brittas gata

I Stallhagen där Eriksgatan och Hållgatan möts, går Pila-Brittas gata in i ett nytt bostadsområde. Den har fått sitt namn efter en legendarisk barnmorska som under sitt liv förlöst mer än 7000 barn. Hilda Pihlgren, som hon egentligen hette, var född i Värmland 1873. Hon var tuff och det sägs att om någon kvinna beklagade sig inför förlossningen sa barnmorskan: ”Äsch, att föda barn är inte svårare än att spotta ut en plommonkärna.” Hilda föddes utom äktenskapet, men fick en bra uppväxt och tog barnmorskeexamen i Stockholm 1898. Året därpå kom hon till Västerås och stannade till sin död. Hon arbetade ständigt och ryckte ut dag som natt för att hjälpa en unge till världen. I början till fots eller med cykel, men Hilda blev också en av de första bilägarna i staden. I adventstid 1943 avled Hilda Pihlgren och fick en storslagen begravning i Domkyrkan på tredjedag jul med många av ”sina” barn närvarande.                                                                         

Aina Wifalks gata

Gatan, där ambulanserna kör in till akuten, hette tidigare Cedergatan. Nu har en ny skylt kommit upp för att hedra en uppfinnare från Västerås som underlättat livet för många.

Aina Wifalk, född 1928, ville bli sjuksköterska och påbörjade utbildningen. Men hon hade polio som satte stopp och hon tvingades ge upp sin yrkesdröm. Istället blev hon kurator i Västerås. Så småningom fick hon sluta arbeta, axlarna var utslitna efter att hon i många år gått med käppar. Men Aina var inte sysslolös. 1978 presenterade hon en idé på en ny typ av gånghjälpmedel på hjul. Tillverkningen kom igång och de första rollatorerna blev till och de blev med tiden många. Aina tog aldrig patent på sin uppfinning utan ville att den skulle bli så tillgänglig som möjligt. De royalties hon fick från försäljningen testamenterades till Nordiska Kyrkoföreningen i Fuengirola, där hon själv vistats flera gånger. Hon dog 1983 vid 55 års ålder. Många är tacksamma över hur hon med sin idé, underlättat tillvaron och därmed bidragit till självständighet även då rörligheten minskat.

Man kan fundera över vilka kända personer som kommer att hedras med gator i framtiden? Blir det Åsa Linderborgs tvärgata, Loreens rondell eller Maria Montazamis torg? Möjligheterna är många. Jag hoppas att beslutsfattare framöver tänker i större format än de små gatstumpar kvinnorna förlänats idag. Låt det vimla av boulevarder, esplanader och paradgator! Det är damerna värda.

Copyright: Marianne Cedervall

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar